Life according to me..

Fick ett mail. Från Blogg.se. Visste inte ens att sidan fanns kvar! Men ok. Jag har fortfarande en blogg. 😀 Världens sämst uppdaterade dito. Men ändå. 

Lite skrämmande att läsa mina gamla inlägg. Offerkofta delux liksom. Har jag blivit äldre nu? Otvetydigt! Klokare? Tveksamt. 

Hoppas på ett nytt mail om fem år som påminner mej om vad jag kände och tyckte för länge sedan. 😂 Några nya inlägg tror jag knappast det kommer att bli! 

... Jag ska få ett nytt bröst!!!! Tjohoo! Förhoppningsvis i alla fall!! Den 15 januari är det dags! Då ska min tjocka tantmage transformeras till ett snyggt högerbröst! Så alla ni obefintliga läsare - HÅLL TUMMARNA ATT ALLT GÅR BRA!! 

 

Och ja - i detta inlägget är det helt ok att överdosera med utropstecken. Verkligen. 

 

Vilken jävla jul det har varit! Sämsta nånsin! Har fortfarande stresspåslag som vore jag jagad av vilda djur under en jordbävning medan jag ser en tsunami närma sig och jag dessutom är omringad av elaka zombies.. Eller nåt. Ja, ni förstår. 

 

Fick ett par dag före jul kastat i knät att bonusbarn med flickvän skulle komma över julen och att det rörde sig om ca två veckor som dom skulle bo hos oss. Mysigt kan man tycka, men när sagda bonusbarn och flickvän inte pratat med mig på drygt två år och båda två tycker osannolikt illa om mig kändes det... Sådär. 

 

När ens man sedan dessutom kritiserar och kommenterar ALLT man gör samt ALLTID står på bonusbarnets sida (och JA, det är verkligen två sidor.. barnsligt men sant) istället för på sin PTSDfrus så är konflikterna lika väntade som Kalle Anka kl 3 på julafton. 

 

Det blev. Katastrof. Trist för alla naturligtvis men jag tycker ändå att jag drabbades orättvist hårt. Jag bryr mig inte ett spår om vad unge herr bonusbarn med brutta tycker om mig, men jag är otroligt ledsen för att jag insåg att jag faktiskt inte har någon man som stöttar mig när det gäller. Jag blev verkligen kastad till vargarna och det gör så ont att veta att den man som jag hade kunnat göra allt för och som jag alltid prioriterat först när det gäller bara skiter i mig. Jag var ENORMT tydlig med att jag tyckte att det var jobbigt att få så långvariga gäster, speciellt eftersom det är så otroligt spänt mellan oss och att senaste mötet slutade illa. Jag bad därför min man att ha förståelse för att jag inte orkade umgås så intensivt, och att jag behövde ha honom på min sida.. När allt var som värst försökte jag förklara hur pressad jag kände mig och att jag verkligen behövde en kram och att få höra att han älskar mig ändå, men svaret jag fick var en fnysning och sen vände han sig om och gick. Trevligt beteende. 

 

Allt är alltså skit. Mer eller mindre i alla fall. Vapenvila just nu, jag har blivit en illusion fattigare och en erfarenhet rikare, så det är kanske alltid nåt... 

 

Hade glömt det där med blogg. Ingen vet ju om att jag har den. Ingen läser nånsin vad jag skriver. Kanske därför det är kul att nån gång då och då göra ett inlägg. Man vet knappt om det är på riktigt eller inte. Lite som det där; om ett träd faller i skogen och ingen hör - har det hänt då? 

 

Hur som helst. Jag lever. Fortfarande. Fortfarande "halv", med bara ett bröst, på höger sida är det platt och trist med ett fult jävla ärr. Har ont. I ryggen. I lungorna. I höften. Det är värst på nätterna. Sover "aldrig" så jag är alltid fullständigt förlamad av trötthet. Dessutom har jag blivit fet. Smällfet. 

 

Enligt läkarna är jag "cancerfri". Trots en stor blob på en ryggkota och en massa förändringar som syns som prickar och strimmor på lungorna. "Helt normalt" säger dom. Men jag undrar. Ska man ha så jävla ont om man är frisk tänker jag. Förutom fetma, sömnbrist, PTSD har jag alltså nu även drabbats av svårartad hypokondri. Allt är cancer. Allt. 

 

Har fått nytt jobb. Ett svårt jobb. Jurist minsann. Så nu känner jag mej ännu mer värdelös eftersom jag inte riktigt hanterar mina arbetsuppgifter. Guldfiskminne och trög i tanken som en sengångare. Dessutom så vansinnigt ängslig och vill inte göra fel, därför gör jag oftast ingenting. Och det blir det ju inte bättre av. 

 

Och sen undrar man - ska man ta allting så förbannat allvarligt som jag gör? Snart är jag ju död i alla fall. Och varför har jag då spenderat mitt liv med att känna mej otillräcklig???? Så otroligt korkat! 

 

Livet är en fest. Njut av det! Drick champagne. Skratta! Älska! Chilla! Använd din kropp! Upptäck allt fantastiskt som finns runt omkring. Se undret i det som kallas livet......

 

MOAHAHAHAHAAAA - se; jag försöker åtminstone vara positiv... 

 

 

 

 

Fult ord det där... Cancer. Lika fult som typ  Kalsong. Eller Blöja. Två ord som jag av någon anledning finner helt vidriga. Och nu har Cancer oxå hamnat bland hatorden. Bara för att jag själv drabbats. Av Bröstcancer. Den cancerform jag ALDRIG trodde att jag skulle drabbas av. Jag som ammat in absurdum. Inte ätit sådär jättemycket p-piller. Aldrig rökt. Och så kom den ändå. Så nu ser jag ut som ett missfoster. Med bara ett bröst. Höger sida helt platt med ett stort ärr. 5 mm grått tunt hårfjun på skallen. Rynkig och gammal. FAN. Dum i huvudet efter cellgifter och hormonmedicin. Deppig. Tåler inte stress. Glömsk som en guldfisk. Trött. Sur. En jävla kärring helt enkelt. Suck! 

 

Ska sluta gnälla. Njuta av dagarna som är kvar. Iallafall försöka.