Life according to me..

Det är så jag känner mej. Jag försöker förtvivlat sätta mig in i hur andra känner, tycker och fungerar. Men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå. Förstå hur man kan vara så bitter, så arg, och så uppfylld av hat att man inte kan se att man gör en alldeles oskyldig och alldeles underbar liten människa så illa... Att ha ett sådant kontrollbehov och en sån drivkraft att göra allt för att försvåra och förstöra.

Och jag går under. Inte snabbt utan sakta, sakta. Nästan omärkligt krymper jag, drunknar, förgörs... dag efter dag, timme efter timme blir jag mindre och mindre. Förtärs av detta hat. Av känslan av att vara så usel, så otillräcklig....